Hur många, som idag tar upp och sjösätter sina båtar, reflekterar över hur det gick till förr innan vi hade vår eminenta kran. Dagens radiostyrda kran med sina fina anordningar gör lyften enkla och klaras av endast en person.
Från början behövdes ett rejält högvatten på hösten för att få båtarna på land. Sjösättningen gjordes sedan med hjälp av en såpad ränna. Före klubbens bildande fanns en enkel slip med vagn som gick på räls, och ägdes av några båtägare. Slipen var placerad öster om det första båthuset som för övrigt brann 1960, där strandkanten var ganska hög, vilket gjorde att rälsen fick en betydande lutning mot vattnet. Båtarna fick surras fast ordentligt på vagnen för att de inte skulle glida av. På land fick sedan båtarna tas av slipvagnen och flyttas med hjälp av rullar för att sedan pallas. Den sist upptagna båten stod kvar på vagnen. Följaktligen var det denna båt som först fick komma i sjön på våren.
Behovet av en bättre slipanordning var uppenbar, och ett av de första projekten den nybildade båtklubben tog tag i. På fästningsholmen i Kungälv, där KMS har sin hamn, fick vi tips om hur en slip kunde göras. En fyrhjulig gummihjulsvagn med löstagbara axlar, två plåtrännor anpassade till spåvidden på vagnen samt ett rejält wirespel var lösningen.
Vagnen i Kungälv ritades av och beställdes av ett par verkstadsarbetare i Nol, plåtrännor “lånades” på Tudor, och ett rejält stenspel hittades vid den nedlagda fältspatsgruvan i Nol. Att få ner spelet från gruvan, som låg högst uppe i Nol bergen var ett helt företag, spelet fick demonteras och bäras, och släpas, ner i bitar fram till en körväg som började något hundratal meter nedanför gruvschaktet. Med hjälp av rep, seg vilja och “Allan i Bransbo”, som hade en lastbil, fick vi ner spelet till båthamnen och på plats i det gamla båthuset.
Båthuset brann, och ur askan rakade vi fram vårt spel vilket hade klarat sig hyggligt, men det fick saneras. Wiren hade dock blivit förstörd, och fick ersättas med en ny.
En ny slipränna grävdes längre ut mot älven, där strandkanten är lägre, och plåtrännorna drogs på plats. Fundament till spelet gjöts, och det renoverande spelet monterades. Med dubbla handvevar gick det sedan ganska lätt att sliptaga båtarna.
När vi sedan efter några år fick electricitet nerdraget till hamnen försågs spelet med en elmotor, och vi hade efter dåtidens behov en utmärkt slip.
Båtbeståndet ökade och båtarna ändrade form (läs fler segelbåtar) och karaktär, och slipen fick med tiden sin begränsning. En svängbar kran med god lyftkapacitet skulle bättre svara mot de nya kraven – men det är en annan historia.
Åke Fridell